Jag och Sonen 2008
Känns som om alla har ett mycket mer spännande liv än mig även om jag vet att så är inte fallet.
Jag älskar mitt liv, jag är nöjd med mitt liv, ändå kan jag inte låta bli att känna mig lite ensam ibland. Ni vet väl nu vid det här laget att jag ofta gnäller om det när det pappavecka? Jag tror inte det är naturligt för en förälder att vara utan sitt barn. Vi är gjorda för att vara med dem. Det är därför vi finns, vi föräldrar. Så att jag har en sådan här "varannan-vecka-depression" tror jag är fullständigt normalt. Försöker intala mig det iaf...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar