Okej.
Jag åkte till Stockholm för att träffa min bror för första gången på 20 år. Lugn som en filbunke var jag, tills tåget började åka. Då fick jag för mig att jag satt på fel tåg. Det åkte liksom åt "fel" håll mot vad jag tänkt mig. Jag kom fram till Stockholm utan problem...
Mötte upp bror min som var hygglig och väntade på perrongen dit jag anlände, då jag informerat honom om mitt urusla lokalsinne.
Det var inte konstigt alls att vi gav varandra en stor bamsekram! Som jag har saknat honom!!
De närmaste 24 timmarna efter det var jag (vi) som i en liten bubbla. Våran bubbla. Vi pratade, skrattade och grät. Känslorna svallade, jag var så glad men samtidigt ledsen. Jävla skit vad vi har missat mycket!
Vi växte upp tillsammans under hans första 6 år i livet och jag känner ju honom som han var då. Jag har också under den senaste månaden med dagliga samtal lyckats skapa mig en uppfattning om vem han är nu.
Han är så himla fin och jag är så glad över att han är min bror!
Trots att vi varit separerade under 20 år så är vi himla lika. Samma råa humor, samma humör, vi lyssnar på samma musik och det bästa av allt; vi känner samma band till varandra!
Jag är så oerhört glad att jag till slut vågade ta kontakt med honom och jag tänker inte ångra att jag inte gjorde det tidigare, för då hade vi kanske inte varit mogna för det. Jag tänker se det på sättet en väldigt smart tjej sa till mig. "Vi kommer ta till vara på varandra och aldrig ta varandra för givet."
Den här relationen ska vårdas!
Jag älskar min bror!!
